Recension: Panic! At The Disco + The Sounds på Debaser Medis 11 oktober


I onsdags kväll spelade Panic! At The Disco + The Sounds på nya Debaser Medis. Det var mitt första besök i de nya lokalerna. Det var inte så ombyggt som jag trodde att det skulle vara. Men ett stort plus för att de satt in glasrutor på övervåningen så att man även kan stå i baren på våningen över och se ner på konserterna.

Som vanligt när det är konsert består 70 % av tiden av att vänta och så även denna gång. Mondo var inte den mest välplanerade konsertlokal, och det samma gäller Debaser Medis. Det blir absolut tvärstopp i dörren och till garderoben. Men när man väl blir av med jacka och väska är det förvånansvärt lite folk på toaletten och in till scenen.

När The Sounds intar scenen blir publiken som galen. De spelar alla sina singlar vilket är ett mycket smart drag. Hela publiken hänger på för det finns väl inte en själ som inte hört ”Living in America”? De öppnar med den absolut första singeln ”Hit me hard” och avslutar med den nya ”Painted by numbers”
Som vanligt känns bandet avslappnat och bekvämt, de trivs på scenen. Det kändes som en stor vinst för mig att få stå nära den här gången. Jag såg The Sounds på Hultsfredsfestivalen i somras och klarade precis livhanken i min flykt från den galna publiken.
Efter ungefär en halvtimme glider de av scenen och jag känner att Panic! At The Disco kommer få problem att knäcka sitt eget förband denna turné.

När det sen är Panic! At The Discos tur är publiken glödhet men det kan man tyvärr inte säga om bandet. Sångaren Brendon börjar med att förklara att många i bandet dras med en envis förkylning men att de ska göra sitt bästa ändå. Och det märks onekligen att det är något som inte är som det ska. Gitarristen Ryan ser mest lidande ut och står med full vintermundering i den bastuvarma lokalen. Jo visst är det en elakartad förkylning som har angripit bandet, men jag kan inte låta bli att fundera på om det skulle vara så mycket bättre om alla varit kärnfriska.
Kvällen till ära har bandet två extra medlemmar som fyller ut på keybord och en helt fantastisk cello. Jag är väldigt svag för just cello då jag spelat själv för ett par år sedan. Det låter bra, och jag måste säga att Brendon sjunger mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Och där hans röst inte riktigt håller fyller Ryan in. De bränner av nästan alla sina låter från briljanta plattan ”A fever you can’t sweat out” och publiken är helt med på noterna. Men det är ändå något som fattas. Spelglädjen, utstrålningen och pondusen på scenen. Deras popularitet har blivit ett problem snarare än en knuff framåt för dem. De har ett alldeles eget sound, de måste bara bygga upp en image runt musiken för att hålla i längden. Jag kan bara hoppas att de orkar fortsätta göra musik, för jag tror på det här bandet. Om några år, när de vuxit i den nu förstora kostymen.



Glöm inte att lyssna på P3 live på måndag 16 oktober 21:03! Då sänds en livespelning med The Sounds från Arvikafestivalen i somras.



Sign out

Elin




+ Maja i The Sounds. Hon är min stora idol!

– Att det inte gick att få tag på konsert affischer. Jag vill inte köpa en vanlig affisch!